Jag har varit och hälsat på Madeleine på sjukhuset. Hon ler. Det är positivt. Men det är också det enda hon gör själv. Jag försökte prata med henne om några av de problem som vi haft under sommaren, sedan hon reste iväg, (bland annat att Kennelklubben allt som oftast glömmer kvar sina hundbajssopor och om att Dennis skriver ut oresonligt mycket papper i skrivaren, bl.a.) men det var som att tala för döva öron.
Mycket beklagansvärt det som hänt Madeleine, och vi kommer att få tid att sörja Madeleine som vi minns henne och vi kommer att få tid att lära känna den hon är numera.
Men vi är en organisation och organisationer måste ha en kommunikativ ledare. Och Madeleine är inte kapabel till att kommunicera längre (om man inte räknar in ”att le”). Därför tycker jag som vice ordförande i Närkontakten att vi bör ha ett extrainsatt styrelsemöte där vi gemensamt kan komma fram till en ny ordförande för Närkontakten.
Det kan tyckas okänsligt så här nära inpå olyckan, men betänk då att Filippa K-butiken inne på NK i Stockholm sålde kläder som vanligt den 12 september 2003.
Jag återkommer med tid för återinsatt styrelsemöte, men Anita, du kan väl göra den där goda pastagratängen igen. Men utan muskotnöt som sist.
//Göran
